Jag ler, jag ler när du skriver.
Fast jag inte borde.
För till mina kompisar, så snackar jag.
Känner mig som en idiot.
Blir glad när du ringer ler som en tok.
Fast jag vet att det är fel, men är det verkligen fel?
Är det kärlek?
Eller är det min självömkan som talar till mig, som säger:
- Nån bryr sig och faktiskt vill prata med dig, vill förstå!
Iaf försöka.

Jag är en svag person!